Så här ser jag ut nu

Hej ETT HALVÅR senare. Det var längesen. Ni minns säkert inte ens hur jag ser ut. Så lång tid har det gått. Så här ser jag ut nuförtiden.

Nä jag skoja bara. Så illa är det inte. Men jag har vart sjuk denna veckan så jag har känt mej ungefär såhär. Vet inte vad som hänt med mitt immunförsvar. Brukade gå flera år mellan jag var sjuk och jag skröt gärna om min friskhet, men detta är andra gången i år som jag är sjuk! WTF liksom.
Jag äter nyttigt, men inte lika nyttigt som jag brukar. Känner själv att frukt och grönt intaget minskat på senaste. Speciellt efter Sverige besöket i somras. Vet inte, men känner aldrig för att äta frukt i Sverige av nån anledning. Sedan har det bara hållt i sej nu i höst.

Hur som hellst. Känner mej lite peppad att ta tag i bloggande igen, i och försej har jag skrivit så x antal gånger, men nu fan. Nu ska det bloggas. Skiter i om folk kommenterar eller inte. Nu ska jag blogga för mej och ingen annan, för att minnas mina bästa år i staterna. Fan en börjar ju bli gammel.

NU JÄVLAR.

Helvettte

Jag, som ALDRIG är sjuk, har lyckats bli sjuk NU!

Fan, det är ju det sista jag har tid med. Men det blir bra. Jag blir frisk innan jag åker.

Men nu sitter jag här och snörvlar i soffan med huvudvärk och väntar på att Fluffo ska ge mej Lins soppan jag lagade igår. Väntar även på att vräka i mej Lussebullarna och pepparkakorna jag och finaste Steph bakade idag! Värsta gött.

Flumis, take care of me now!!

(Bästa me att va sjuk, då blir man minsann uppassad muhaha)

Moster

Min moster är dålig. Elle ja, dålig och dålig. Hon har en hjärmtumör för att vara exakt. Mamma ringde inatt och sa att detta var slutet. Alla var samlade på sjukhuset. Utan jag då saklart.

Det känns ovverkligt. Jag är så långt borta. Och allting känns normalt. Kan inte tänka mej vilken tumult det är hos Ångman släkten nu. Alla gråter. Alla försöker vara positiva. Men jag då?
Jag grät inatt när mamma ringde, fastän det kändes så overkligt. Tina är ju hemma hos sej och är frisk. Inte ligger hon på sjukhuset.

Känslan kommer tillbaka då för snart 16 år sedan nu, då min moffa dog i Leukemi. Jag och pappa åkte i bilen. Vi skulle till Sahlgrenska sa han när vi åkt ett tag. Då kom tårarna. De sprutade ur mina ögon. Jag visste att han var död. Jag kommer ihåg att jag skrek och totalt flippade i bilen. Pappa satt tyst och tror faktiskt aldrig jag sett honom så lessen. Han kunde ju inte göra något. Han bara körde och jag skrek.
Sedan minns jag inte mer. Minns inte något alls. Jag var tio, och det var den enda människan i mitt liv som hade dött.

Nu händer det igen. Cancer i hjärnan. Vad är det för skit???

Jag sänder positiv energi till min alltid så glada och galna moster Tina.
Massor, av postiv energi!

ett kort jag scrappade till Moster, djurvännen nr 1. Hon älskar hundar.