Torka

Här borta har vi inte bara jordbävningar som naturkatastrof, utan även torka.

Som många av er säkert vet har min stat varit i torka ett par år, men detta året är det värsta hittills. Bilderna är fruktansvärt skrämmande. Min vackra stat. Det gör mej ledsen. Mycket av Californien är ju naturligt öken, men speciellt häruppi norr frodas ju de gröna skogarna tack vare dimman vi har här. Men vi behöver regn, regn som ger oss snö i våra höga berg, som sedan ger oss vatten.
Med torka kommer skogsbränder. Vackra Majestäta Yosemite blir brunare år för år och skogsbränder driver igenom och förstör den vackra parken.

Så nu har Guvenören utlyst "State of Emergency" i Californien. Jag vet inte vad som händer om vattnet tar slut, tänka er att bara i L.A bor 9 miljoner, hela Sveriges befolkning, som ska ha av detta vattnet! Här i SF är vi 700.000, och i hela Bayen är vi 7.5 Miljoner. I Californien är vi nästan 39 Miljoner.
Och vi har inget vatten i reservoirerna!
Jag trodde aldrig jag skulle säga det, men jag vill ha REGN!

Här kan man läsa om Guvenörens deklaration.
http://gov.ca.gov/news.php?id=18368

Feeling blue

Vem skulle inte bli på bättre humör av denna synen. Solen, havet, naturen kan göra under.

Jag älskar dej solen!

Fin fotograf

Följer denna fotografen. Hon är jätteduktig. Önskar jag kan bli så duktig någon dag. Men det vet jag att jag kommer bli. Tar bara lite tid. Jag har alltid trott på mina drömmar, alltid trott att dom är möjliga och kommer slå in. Och det mesta jag önskat har blivit sant. Det kommer såsmåningom.

Hur som hellst, dessa bilderna hon tog av familjer som välkomnar soldater som kommer hem ifrån Afghanistan. Väldigt rörande bilder! Älskar den svartvita när soldaten kysser sin fru på pannan och man ser tårarna i hennes ögon. 

Jag kan inte tänka mej hur det måste vara att ha sin make i krig. Ofattbart. 

Dessa människor tror som synd är på att de är i krig pga av en äkta orsak. Men det är så fel. De krigar mot ett tomt hot. De dör för ett hot som inte finns.

Den riktiga orsaken är olja, guld och andra mineraler och tillgångar de invaderande länderna har. Eller för andra orsaker. 

Sedan kommer DOM (De få on top, secret societies etc) på en händelse (Ex 9-11) som får folkets godkännande att invadera landet, och därmed påbörja krig.

Det har blivit BEVISAT att det var så det gick till för att få folkets godkännande till invaderingen av IRAK 1991. De fejkade en händelse (Bevisat) och fick folkets approval att invadera Irak.

Hur många soldater dog i onödan? Hur många barn förlorade sin fader i onödan? Ännu hemskare, hur många oskyldiga Irakier dog i ett krig som inte ens var befogat? Google på hur många irakier som dog på grund av USAs och världens lögner.

Hur som hellst, fina rörande bilder.

http://ariaphotographyonline.com/welcome-home/

Sad face

Igår föll de första tårarna av hemlängtan...
Allt var så perfekt, Jag hade haft 2 fina lusse framträdanden, träffat vänner, Jag och Flumis klädde granen till mysig traditionell julmusik och pyntade, jag skuttade lite glädjeskutt runt granen.
Flumis ville visa mej lite franska julsånger, och då skulle jag spotifya lite Svenska julsånger också.

Men...när jag hörde musiken kom klumpen. Då började jag sakna Sverige något så otroligt... tänkte på när jag och Saris lussade för Momo förra året, mys i mammas soffa och glögg med vänner.
Jag tänkte på snön och all julstämning. Jag tänkte på mamma och momo, och alla mina vänner.
Jag tittade på David som anande ugglor i mossen och frågade hur det var fatt, och brast ut i gråt. Sedan vart jag otröstelig ett tag.
David sa att "Vad vad det jag sa". Han har ju velat åka hem hela tiden...Han tycker att jul, det ska firas med familjen, och jul ska firas i Europa. Och jag håller med.
För att vara ärlig så visste jag att tårarna skulle komma förr eller senare. Julen är en torligt viktig årstid för mej...

Ja det är inte lätt att bo härborta ibland...

Lyssnade på denna sångerska från "Jul i folkton" på Spotify. Förra året garvade jag och Saris till dessa Lusse sånger i folkvise ton men nu är dom sorliga :(

Vila i fred

Idag åkte Davids lilla Farmor till sin nya värld där hon kan leva för alltid i fred!
Jag träffade henne endast under de 3 jular jag var hemma. Vi förstod inte mycket av vad den andra sa... men hon babblade alltid på en massa som om jag förstog precis allt. En grej förstog jag som upprepades hela tiden "Elle est belle" Hon är vacker.

Förra julen kändes det dock som om vi kom varandra lite närmre.
Jag och David sov där i 2 nätter, och jag var lite mer säker på min franska. Vi pratade och kunde kommunicera någorlunda. Det var mysigt att sova hon hans farmor även fastän sängen var så muk att man nuddade golvet. Så långt sjönk man.

David var ganksa nära hene. Han bodde ofta där när han gick i skolan i Paris. Av alla barnbarn kan han varit den som stod henne närmast.

Jag blir alltid ledsen när jag tänker på att "Åh, nu fick hon aldrig träffa sina barn barns barn..." Tänker likadant med min moffa...

Nu är det bara en av den generationen kvar i mitt liv, och det är MORMOR.
vet ärligt talat inte vad jag skulle ta mej till utan henne... ÄLSKAR DEJ MOMO!!!
Mina barn kommer älska sin gammelmormor! Den enda gammel föräldern som finns kvar!

The Goodbye

Ja, nu sitter man här igen efter en månad i Sverige. 

Resan känns bara som en bubbla! När jag Skypar me Mamy och tänker att "för några dagar sen satt jag där i soffan" känns det så konstigt. Som att jag bara drömt det typ.

Det var jobbigare än jobbigast att säga hejdå. 

Det bli liksom aldrig lättare, fastän man tycker det borde vara lättare, att man borde vänja sej. 

Jag tror att det är så att man känner att man blir äldre och äldre, och den tiden man är borta får man aldrig tillbaka igen... Därför känns det jobbigare.

Så, första riktiga Hejdå:et blev till Frida mitt i natten på Stenungs Baden. 

Tårarna kom fram och 2 killar undrade vad som hade hänt. En frågade Camilla om någon vart dum mot mej. Camilla förklarade så snällt att fröken bor på andra sidan jorden och kommer inte se sin vän på ett år. 

En annan kille frågade mej....sedan gav han mej värsta pep talket att satsa som fotograf. Mina vänner finns kvar här. 

Lördagen kom utan bakfylla tack och lov, packade, bowlade med far, och sedan hade mamy lagat godaste middagen och vi åt tillsammans med Saris och mormor. 

Sedan kom Millan, Vi hade det mysigt i soffan och visade henne film från när vi gick i förskolan och hade Cirkus Olseröd. Millan hade aldrig sett detta spektakel när hon kryper omkring på marken och är ett Lejon (fast hon såg mest ut som en full rastafari snubbe)

Det var dags för Millan att gå. Tårar igen.

Vi andra vakade in avskedet. 

Alla låg halvt utslagna lite här och var, Daniel i hans rum, Saris i soffan, Momo i mammas säng, David i fåtöljen. Mama i stolen. Och jag, jag packade det sista.

Sedan kom pappa. Det var hans som var tecknet. Tecknet att nu är det sags att åka hem.

Det brukar bara vara mamma och Daniel, men nu var det 2 till jag skulle säga hejdå till. Man är så trött och lessen att man bara står där. Vet inte vad man ska säga. Tårarna sprutar och man har en lite panik känsla i kroppen. Man vill inte. Fast man måste. Tillslut knuffar Bror Daniel ut mej "GÅ NU" Dundrar han med 3 gråtandes kjoltyg runt om sej. Jag går. Och gråter hejdlöst, hulkandes fram till bilen. 

Kvinnorna, minus broder, står i fönstret och vinkar exremt. Jag vill inte hoppa in i bilen. Men måste.

Tillslut sitter jag i bilen. Pappa kör iväg. Jag lämnar Komarken bakom mej, kör igenom Kungälv och fästningen, och lämnar staden bakom mej. Vi är på motorvägen. Gråten slutar. Jag är lugn igen.

Men sedan, det sista avskedet. Min pappa. Alltid min pappa jag ser sist. Han följer oss alltid upp till innan kön till säkerhetskontrollen. Det kommer mera tårar. Min lilla papy som står där helt själv och vinkar. 

Den sista tåren fälls när planet sedan lyfter mot Amsterdam. Motorerna sätts igång och planet dundrar iväg. Efter några sekunder lyfter det, och då får man en klump i halsen.... "Hejdå Sverige"

Första Hejdåt

Bowlinggänget

The last supper

En sista fight me Bror

David trollade

Sista flum me girlsen (Vi låtsas garvar)

sista mys me Momo!

Saris va putt för att jag skulle hem

Jag packa de sista (Notera min snygga stil)

Ingen ork

Skrev ett halvfärdigt blogg inlägg igår, skulle fortsätta med et idag, men har bara suttit här i soffan och inte gjort nånting. Stirrar ut i luften. Kollar min mejl var 5:e minut av ingen anledning.

Moster Tina ligger i koma nu...

Känner mej emsam....

Och vet ni varför?

FÖR ATT DET ÄR INTE EN ENDASTE JÄÄÄVEL SOM SKRIVER I MIN BLOGG LÄNGRE!!!!

Vafan har hänt. Bara mamma som kommenterar. Är jag helt jävla bortglämd härborta elller???

Nä nu e jag arg. Arg lessen och besviken.

 Ursäkta att man ser för jäävlig ut, men jag är nyvaken, osminkad, snorig och sjuk.