Hursom hellst.
Helgen efter återkomsten till San Francisco, hade vi lite partaj här hemma. Jätteskoj, fastän SOM VANLIGT var det folk som inte dök upp... suck. Här handlar man mat för flera hundra dollar och och lagar maten och efterätt för ett visst antal så kommer det alltid "nånting emellan". Suck.
vi hade det trevligt med mina hemagjorda burgare (aspopulära) rimbobullar (sjukt populära) och min tårta (bästa tårtan de nånsin ätit enligt många). När folk började trippa hemåt gick jag ut med Filippa och ellen till några barer i området och hade det skoj. Jag vart dock fast besluten att inte bli bakis dagen efter, såååå över det :)
Det bästa var när Greta och hennes föräldrar plingade på dörren.
Första gången jag såg tösen sedan juni. David öppnade, vilket gjorde Gretisen blyg, sedan kika jag fram runt hörnet och hon kände igen min röst, vände på huvet, stirrade på mej med sina stooora ögon i ett par sekunder som att hon tänkte (DÄÄÄR är duuuu, varför lämnade du mej så länge. Jag är så besviken på dej!?")
Sedan, utan att le, sträckte sej efter mej. Jag fick världens goaste hårdasete kram och hon vägrade släppa!!! Hon klamrade sej fasst som en jäkla mussla. Jag hade världens klump i magen och tårar i ögonen, och denna lilla 2 årings ögon vart också helt blanka. Vi tittade på varandra och guuud, vad jag saknade henne!
Det var definitivt en magisk upplevelse och jag kan nu förstå en mammas känslor... För det var det jag hade där. Min gosing.
