Jag har vetat ett tag, men nu är det äntligen officiellt så jag kan utrycka min glädje.
Min Apelsin. Min finaste Jossan. En av mina närmsta vänner. Hon har minsann en liten bulle i ugnen!! Åhh vad glad jag blev när hon sa. Allt lite överaskad, men ååååå så glad!!!
Lillbullen är beräknad till hennes födelsedag- den 8 Augusti! Tänk av alla 365 dagar på året prickar man in just den dagen. Märkligt.
Åh nu önskar jag att jag var hemma så jag kunde fota hennes fina mage- för damn, fin är den! Sådär perfekt. Men Jos, hon har alltid haft den dära perfekta kroppen! Komplex big time när man går breve henne ska jag säga ;-)
Josen och jag blev nära vänner i gymnasiet.
Det var ju en hel del fester där, faktiskt då jag började festa
(och blev känd för den som sprang omkring och krama alla och berätta hur mkt jag älskar dom) Jag och Jos var alltid tillsammans.
Vi har suttit otaliga gånger på busshållplater mitt i natten och inväntat bussar. Otaliga gånger på McDonalds. Otaliga timmar i redigeringsrummet.
Jag minns första gången jag såg Jos.
Det var när vi skulle träffa nya gymnasie klassen, och hon satt breve sin då bästa vän Jonas. Hon kluddade på ett papper
(som hon alltid gjorde på lektionerna) Och jag tyckte hon var så himla vacker! Det var lite svårt att komma varandra in på livet. Vi var båda ganska blyga, och jag hamnade med ett annat gäng. Fast jag önskade så att jag kunde bli kompis med Jossan. Hon verkade så cool.
I andra året hade vi rörlig bild ihop och vi kom varandra närmre, men det var inte föräns slutet av 2an vi verkligen blev bästa vänner. Hon var ialalfall min bästa vän i klassen. Vi var på oräkneliga fester ihop. Hon introducerade mej till Jimi Hendrix och ofta på fester satt vi och några andra i vårat eget hörne och tjötade.
Jossan för mej är 60-70 tal. Hon älskade den eran med peace love and rock n roll och det var det vi hade gemensamt. Vi hade båda långt hår. Och klädde oss inte i de senaste mode kläderna precis.
Vi var så himla lika. Och annorlunda från de andra i klassen.
När jag tänker på min gymnasietid, åren när man var 16, 17 och 18, då tänker jag på henne.
Det var en tid då jag inte umgicks lika mkt med mitt andra kompis gäng, och Saris, som gick på ett annat gymnasium! När jag tänker efter har jag nästan bara minnen kvar med Jossan från gymnasietiden.
Vi hade Historia tillsammans. Det var ett tillval så vi var bara en 7 st i den klassen.
Jag och Jossan satt alltid längst bak. La huvudet i armarna på bänken och somnade. Det var det vi gjorde. Sov på Historia lektionerna.
Vi somnade också även alltid när vi såg på film i Filmkunskapen. Så fort lamporna släktes. Så slocknade vi med.
En av de starkaste minnerna jag har med Jossan är när vi var på försvarsmakten sommarläger i 2 veckor på AMF4 känsö i Göteborgs skärgård. Gaah, vad hon hatade det. Och jag älskade det.
Jag var så hurtig och kände mej så tuff i mina militär kläder. Men Jossan, hon gillart inte.
Men hon gjorde verkligen min tid där roligare.
Vi var bunk buddies och delade rum. Vi fnittrade ihjäl oss på kvällarna och klagade ihjäl oss på morron fysen. Vi grät tillsammans av utmattning, rädsla och hemlängtan
(Vi snackar att vara borta 2 veckor hahaha)
Det var tuffa två veckor som kändes som månader. Men det är ett kärt minne som jag är glad att jag gått igenom. Eller vad säger du Jos?
Iallafall. Nu ska även hon ta det stoga steget in i livet som mamma. Och jag är överlycklig för hennes skull!
Älskar dej finaste Apeslin!
-Ananas
Kuriosa: Vi kallar varandra Apelsin och Ananas efter våra namn. Det blev så när folk kallade henne Jos. Då sa jag
Apelsin jos. Och hon kallade mej för Joh
ananas
