Inte bara det att jag blivit besatt av Grey´s Anatomy, jag har även blivit besatt av hundar.
Jag känner för hundar, så som vissa i min ålder känner för bäbisar.
Många kvinnor, i min ålder, antar jag, längtar efter en bäbis. Det känner det där suget.
Jag känner suget för vovve. Jag behöver vovve. Jag blir nästan tårägd när jag ser hundar nuförtiden. Jag ser mej själv med den där jäkla Golden Retrivern överallt. Jag ser mej på ett cafe med hundfan. Ser mej jogga med hundfan. Ser mej kasta boll på stranden med hundfan. Ser mej campa med hundfan. Ser mej i soffan med hundfan i knät.
Igår på jobbet kom den vackraste Golden Retrivern in och skulle hälsa på en gamling.
Medans husse signade in hukade jag mej för att klappa den vackra skapelsen. Han var så ståtlig och fin. Jättelång mjuk, guldig päls. Och det kändes som om han kommunicerade med mej. Goldens är så smarta, så visa och kloka. Jag vann hans tillit på direkten och han kollade på mej med sina vackra hundögon.
Jag ville att han skulle stanna där i receptionen med mej och strunta i gamlingen.
Hela mitt liv har jag velat ha en hund men inte kunnat för olika anledningar som andra bestämt. När jag var liten bestämde föräldrarna, när jag bodde själv reste jag för mycket, och nu har vi inte plats för en??
NÄR i helvete kan jag få min hund?
Är inte detta mitt liv? Jag bestämmer över mitt liv och gör vad jag vill, eller hur? Jag vill bara ha en hund. Jag vill inte vara 90 år och ångra att jag aldrig skaffade hund. Då kommer jag sitta där i min gungstol och tänka. "Jag var så ung och hade all tid i världen, varför köpte jag aldrig hund?" Man har bara ett liv, i denna världen iallafall, och man borde göra allt man vill och drömmer om.
Eller...?
Jag känner för hundar, så som vissa i min ålder känner för bäbisar.
Många kvinnor, i min ålder, antar jag, längtar efter en bäbis. Det känner det där suget.
Jag känner suget för vovve. Jag behöver vovve. Jag blir nästan tårägd när jag ser hundar nuförtiden. Jag ser mej själv med den där jäkla Golden Retrivern överallt. Jag ser mej på ett cafe med hundfan. Ser mej jogga med hundfan. Ser mej kasta boll på stranden med hundfan. Ser mej campa med hundfan. Ser mej i soffan med hundfan i knät.
Igår på jobbet kom den vackraste Golden Retrivern in och skulle hälsa på en gamling.
Medans husse signade in hukade jag mej för att klappa den vackra skapelsen. Han var så ståtlig och fin. Jättelång mjuk, guldig päls. Och det kändes som om han kommunicerade med mej. Goldens är så smarta, så visa och kloka. Jag vann hans tillit på direkten och han kollade på mej med sina vackra hundögon.
Jag ville att han skulle stanna där i receptionen med mej och strunta i gamlingen.
Hela mitt liv har jag velat ha en hund men inte kunnat för olika anledningar som andra bestämt. När jag var liten bestämde föräldrarna, när jag bodde själv reste jag för mycket, och nu har vi inte plats för en??
NÄR i helvete kan jag få min hund?
Är inte detta mitt liv? Jag bestämmer över mitt liv och gör vad jag vill, eller hur? Jag vill bara ha en hund. Jag vill inte vara 90 år och ångra att jag aldrig skaffade hund. Då kommer jag sitta där i min gungstol och tänka. "Jag var så ung och hade all tid i världen, varför köpte jag aldrig hund?" Man har bara ett liv, i denna världen iallafall, och man borde göra allt man vill och drömmer om.
Eller...?
1 cute comments:
okey..då ska jag var anegativ..haha.
Säger bara att med hund blir man låst, märker skillnaden ändå har jag hund sån kort tid på dagen, det är hår högt och lågt, mattan är förstörd av hår och jag får klä in säng och soffa med skynken..jättekul!
Det positiva är att man får så mycket tillbaks, goa skratt och promenader i ALLA väder.
Post a Comment