Moviestar II

Det var jag och min au Pair Lizy igen. Året var 1998 denna gången. 

Det var en lång dag förra Söndagen men nyfikenheten tog över och jag tog mej dit ändå. 

Denna gången var vi i symfoni hallen. Vi fick se Fassbender igen, och Jeff Bridges, och en skymt av Kate Winslet i mörkret. Lizy vann ett gift card igen den jäveln. Hon för tur med sej!

Denna gången spelade vi in en scen utomhus på SF största gata Van Ness, vilket var spännande. 

De skickade oss till 4 hörn av korsningen, och vi väntade och väntade. 

Jag och Lizy började klaga på allt. Hunger, varför kommer ingen och berättar vad som händer, varför tar allt sån tid. 

Helt plötsligt ser vi hur dom börjar sätta upp kameror på våran sida. Vi tog oss närmre för att se, sedan satte jag mej i gräset. 

Då ser jag hur Regissören Danny Boyle uppenbarar sej igen. Nån ber någon ta kort med honom, precis jämte Lizy. Då ser jag hur han pratar med henne "Wow, you look beautiful, like a businesswoman from 1998". Jag går fram också och Lizy var i extas. 

Sedan sätter dom upp kamera stationen med monitorer som visar alla kameror precis där! Boyle vart så nära att jag kunde nå han om jag sträckte ut armen. Vi såg hur de planerade scenen och hur Boyle ville att kamerorna skulle filma. Det var så spännnande och intressant! (Folk som inte är filmintresserade förstår nog inte denna sensation, men det var asballt!)

Under tiden vände sej Boyle om mot oss och småpratade. Han verkligen ögnade Lizy! Jag fantiserade om att han ville casta henne i sin nästa film. Varför annars skulle han titta på henne så ofta! Han tyckte hon var vacker!

Sedan vart dom redo att stänga ner gatan och filma scenen. Det var viktigt att de fick allt i en tagning, eftersom det kostar säkert skjortan att stänga ner SFs största gata bara i ett par minuter. Sammanlagt vart den nog stängd i 7 minuter, och det måste ha kostat nån miljon säkert. Poliserna hejdade bilarna i korsningarna och gatan blev tom. Tagning!

Boyle vände sej om mot oss och sa "Well, this is it girls, you're up. Good luck!"

Gaah! Vi gjorde scenen, vilket var att gå över gatan och tjoa. 

När alla kommit över skrek dom "cut" och vips så befann vi oss brevid Boyle igen. Han tittade på oss och skakade Lizys hand "Great job girls, Thank you, THANK YOU". Jag vart så nära att får min hand skakad av honom också, men han tittade på mej när han sa Thank you iallafall. Lizy vart i extas igen, och jag med! Han tackade oss personligen! 

Efter scenen fick vi filma en sista scen i lobbyn, det finns en chans att man ser oss i denna scenen för det var inte like mycket folk. Så håll utkik! Mingelscenen 1998. Titta efter en exhalterad Johannis!

Därefter lät Boyle folk ta kort med honom. Tyvärr så hade jag och Lizy nästan hunnit fram när han vart tvungen att gå. Han vände sej om och såg Lizy igen och sa "Oh, Hello again! Thanks for coming out". 

Jag tror att han tyckte det var synd att vi inte lyckades få ett kort med honom... tyckte mej se en besvikelse där, men detta kommer från en som var bombsäker på att Lasseman i Arvingarna flirtade och "önskade" att han kunde krama mej på spelningen....när jag var TOLV år!! Haha

Men, jag tror def. att han gillade Lizy....

Danny Boyle och ett fan. Lizy står brevid kvinnan som tar kort. 

Rustar upp på Van Ness. Boyle står på stegen brevid gula västen.

Jag och Lizy vart nästan framme!

Från en annans instagram.

Vi står precis vid mittenbilen.

Gatan vi gick över.

Cable car museum

I Söndags träffade jag mina goa Au Pairer igen för månadens möte. Vi gick till Cable Car museumet som hade gratis inträde. Efter det tog vi en fika på ett cafe utanför. Nästa alla i gruppen dök upp! Jag älskar verkligen detta jobbet! 

Tyskland, Österrike, Tyskland, Colombia, Tyskland, Danmark
Tyskland, Mexico, Colombia och Brasilien.

Fettisdagsmöte

Förra veckan hade jag mitt Februari möte. Eftersom det är Fettisdagen månaden åt vi efterätt på ett cafe. Denna gången var det inte många som kunde komma för de flesta jobbade, men några kom iaf. Så fick jag säga hejdå till goa Elisa från Italien som bytte familj till en i Boston. 

The Nutcracker.

På vårat Au Pair möte i December var hela SF gruppen och tittade på The Nutcracker Balletten.
Jag såg den för 2 år sedan med min grupp då, och det är en fin kväll. Kul att gå på Operahuset och klä upp sej lite. Det är så himla fint därinne. Au Pairerna uppskattar det också.
The Nutcracker är tydligen en SF tradition! Väldigt välgjord!

Lussetajm

Den 6 December var det dags för Svenska Julmarknaden och Lucia uppträdandena. Sjuk och dan gick jag upp på scen 4 gånger och kraxade mej igenom programmet.
Älskar Lucia. Då kommer julstämmningen på riktigt. Jonas var med och sjöng sin fantastiska Helga natt som vanligt. Vi hade även 3 nya sånger i år, Jul Jul Strålande jul, Gaudete, och Ding Song Merrily on High. Grymma nya låtar och vi låter som en professionell kör! Vi har 4 olika stämmor på de nya låtarna så det låter fantastiskt.

Har funderat att börja i en chorus. Jag gillar inte att ha rampljuset på mej, men jag tycker det är roligt att vara med i något! I en grupp liksom. Jonas sa samma sak, så vi ska kolla upp om det fanns något som passar.

Alltid like mysigt att se de svenska barnen som växer för varje år. När jag började var det bara småbarn och ett stort gap sedan var nästa ålder Au Pairer. Nu har alla småbarn vuxit upp och är tonåringar. Vi har nya småbarn såklart också, och Au Pairerna byts ut för varje år.

Blakes päron kom och tittade och var helt saliga när de kom backstage. Cory, Amelia och lilla Sienna titta förbi också och fick en inblick i de svenska traditionerna.

Jag träffade Stephanie, mitt värdbarn också. 10 år sedan nu, sedan jag var Au Pair. Hon är nu 21 år, lika gammal som jag var, när jag tog hand om henne. Hon är så fin. Så mogen och vuxen. Det känns som jag pratar med någon i min egen ålder. Saknar henne. Hon berättade om alla, Alex som går på college nu också är nästan aldrig hemma och de får tvinga han att komma hem under helgdagar, hunden Lego är nu 11 år och blind och halvt döv.
Jag sa till Steph att jag väldigt gärna skulle vilja hälsa på dom. Förhoppningsvis tar dom mitt erbjudande! Efter att ha jobbat som LCC och intervjuat otaliga familjer, har jag insett att jag hade extrem tur. Visst, inget år är 100%, men jag var inte 100% perfekt heller. Jag har aldrig fått tacka dom personligen för att ha vart en sådan bra familj, det känns som nu, 10 år senare, skulle vara en bra tid att göra detta.

Konferans i LALA land

Jag har aldrig fattat varför Los Angeles ibland kallas föl Lala land. Kanske för att det är flummigt?

Hur som helst. Varje år i November bjuder Cultural Care Au Pair oss LCCr på en weekend nånstans i USA för en konferans. Föregående år har vi vart i Chicago, och Washinton DC, detta året blev det tråkigt och bara L.A.
L.A är egentlgien roligt, men inte roligt för en konferans, det är ju roligare att se ställen man aldrig vart på! Plus att utan bil är L.A tråkigt. Man ka inte ta sej nånstans, och vi var fast på airport hotellet.

Men ändå, det är alltid roligt att flyga flygplan, plus att jag gjorde en avstickare till Rosi i San Diego.

Detta året kan man hoppas att det blir nånstans i mitten igen, eller söder. New Orleans skulle inte vara fel att se!

Flög ner på Fredagen och träffade de andra 3 svenska LCCerna och åt lunch, sedan volontärade vi för Kids First och packade torrvaror till utsatta barn nånstans...tror det var Afrika nånstans. Det var skoj! Av nån anledning kan jag tycka att upprepande jobb kan vara lugnande. Jag saknar t.ex ibland att jobba på maxi och scanna vara efter vara.

Efter det åkte jag och Emma, LCC i Iowa till Manhattan Beach och tittade på solnedgången. Hon blev helt besatt för det var så längesen hon såg havet. Skumt vilka grejer man tar för givet. Jag bor 5 min gångväg till stranden och är nästan aldrig där. Emma bor i mitten av landet, i Iowas prärier och ser aldrig havet. Gaah, skulle få panik att inte bo vid havet, eller iallafall nära ett hav, och känna havslukten. Fiskmås soul in i döden.

Lördagen var det konferans heeeeela dagen, tills på kvällen då 400 LCCs från hela landet klämde sej in i 20 bussar och bussades för en festlig kväll på Queen Mary båten i Long Beach.
Det var en trevlig kväll med alldeles för mycket vin, dans och photobooth.
Vi hade "det festliga bordet". Vi var trots allt 3 svenskar vid det. Vi gjorde slut på vinflaskorna som var tilldelade till vårat bord, men Janita, också svensk LCC, lyckades byta till oss ytterligare en flaska från ett bord som inte gillade rödvin.
Det blev för mycket för en stackars tjeckisk LCC som sedan spydde i bussen. Pinsamt. Våra chefer var ju där och allt. Sedan fick alla kliva över spyan, eftersom hon satt längst fram. Jessica kletande tandkräm under näsan för att komma undan spy lukten.
Ett par år sedan kanske det hade vart jag, men som tur var vet jag mina gränser nu. Bakis, no thanks.

Californiens konstiga landskap.

L.As blockiga gator.

Hollywood skylten i fjärran.

Downtown (Saris bodde i byggnaderna längst ner till höger hörne)

Inne i båten.

Dans på Gång.

long Beach. 

Svenska ligan.

Svenska ligan igen. 

Båten.

Jessica och tandkrämen.

Cupcakes

Regnit och eländigt idag. Grått och rått. Men, ska inte klaga, det är ju katastrof torrt i Cali så vi behöver detta! 

Hade Au Pair möte på ett Cupcake cafe där man kan dekorera sina egna cupcakes. Vi hade Valentines tema. Jag älskar min lilla Au Pair grupp! Dom är så goa och snälla allesammans, och även fastän dom inte alla umgås på fritiden, de har ju sina egna gäng, så gör de alltid en effort att prata och vara sociala på mötena. 

Hade en Au Pair, Lupita, som lämnade oss nu i veckan. Henne kommer jag sakna, hon var verkligen en gullig tjej. En annan kom till mötet idag och sa ett snabbt hejdå, hon åker på Tisdag. 

Även fastän jag bara ser dom 1 gång i månaden känner jag att man lär känna dom under året som går, vissa av dom tänker man inte så mkt på när de åker hem, men vissa känner man mer för än andra. T.ex Lupita. 

Jag gör alltid en stor effort när det är någon ny som kommer. Jag ger dom ett välkomstpaket med ett brev från mej, lite kartor och kuponger och broschyrer. Telefon lista med alla Au Pairer i SF, ansökan om bibiotekskort mm. Jag har t.om en google map karta som visar var alla i gruppen bor!

Jag vet ju själv hur det var när jag kom hit och INGEN brydde sej. Jag var helt själv. En ung liten 21 åring. Från att ha kommit från Au Pair skolan i New York där man hittat många vänner och folk runt en hela tiden, till att landa helt själv på en flygplats på andra sidan jorden och hälsa på sin värdfamilj som man ska bo med i ett år. Det är inget för mesar minsann. Jag är så otroligt stolt att jag vågade, och gjorde detta. Jag hade ju ingen hjälp och kände ju inte en kotte där. Var tyst som en mus och vågade knappt prata för jag tyckte min engelska var dålig.

De första veckorna var som en bergochdalbana, Å ena sidan, blev jag kär i Californien direkt och kände mej hemma i naturen och omgivningarna, men jag grät och kollade på korten av familj och vänner jag hade med mej hela tiden. Det var så ovanligt att vara själv! Jag kände mej ofantligt ensam och liten. Jag, som många vet, var alltid med någon kompis i sverige, och var sällan sjäv.

Min LCC (som skulle hört av sej 48 timmar efter ankomst) hörde inte av sej, jag visste inte vart andra au pairer bodde. Tillslut fick jag tag på henne efter 1 vecka, då jag gråtandes sa att jag kände mej ensam och behövde träffa andra au pairer.

Så första veckan Au Pairerna kommer hit tar jag väl hand om dom, och hör av mej ofta och ser till att Au Pairerna i våran grupp hör av sej och träffar dom.

Från vänstra hörnet.

Sabina från Mexico, Arianna från Italien, Maria från Tyskland, Marcella från Brasilien, Eva från Tyskland, Julia från Österrike, Nikki från Tyskland, Monica från Mexico. 

Sabina från Mexico är en go tjej också. Hon har de roligaste skämten och skrattar alltid! Italienskan Arianna är bara en månad gammal, och hon tycker hennes engelska är sååå dålig, hon är så himla söt! Tänk er en riktigt fet typisk italiensk dialekt. 

Niki, Monica och jag. Jag älskar Monica, hon är så himla go! Hon har varit här ett år och precis förlängt 9 månader till! Hon är min veteran i gruppen nu :)

Au Pair möte på skepp!

Igår Torsdag kväll hade jag Au Pair möte med mina fina Au Pairer. Aktiviteten för denna gång var filmvisning på en skepp! "Floating Films" - Filmer med anknytning till havet och båtar.
De visade filmen Poseidon som faktikst var bra! Har aldrig sett den. En gammal 70 tals rulle med Gene Hackman. Det var superdimmigt och kallt, som tur var satt man inombords. En rolig grej! Nästa månad visas Moby Dick. Ska försöka få med mej Flumis då.

Promenaden till båten. På andra sidan dimman råder stek hetta

4 av mina Au Pairer. 2 danskor, en Brazilian och en tyska.

Skeppet Balcutha vi såg filmen på! Detta har seglat till Europa och Australien bl.a!

Lucia

Förra helgen var det dags igen, SWEAs julmarknad i San Francisco och Lucia uppträdandet.
Det var lika mysigt, och lika jobbigt som alltid. Pinsammaste var nar sjärngossarna sjöng "Staffan" och vi i kören skulle sjunga "stalle dräng stalledräng" Och jag mitt i min inlevelse och högt och ljudligt som bara den sjöng med Stjärngossarna istället. Inte alls pinsamt. Speciellt när endast 5 blyga småpojkar som redan sjunger så lågt, man kunde definitivt höra mej. Bra där. Sedan fick jag ju såklart en skratt attack också.

Jaja, det var bara ett av de 4 uppträdandena som blev så misslyckat för min del.

En överaskning var att när dagen var slut kom mina gamla värdbarn Stephanie och Alex "bakom scen" och sa hej. Steph såg jag senast för 2 jular sen, men Alex, han har jag inte sett på FEM år... han var 3 huven längre än mej, och var sej totalt olik från den korta lilla spinkiga 11 åring han var jag sist såg honom...Han är 16 år nu och har tagit körkort... Gah!!

Stephanie är 18 och dejtar en kille. Hon ska till College nästa år och letar på östkusten. Vart har åren tagit vägen?? Ni anar inte hur konstigt det var att se dom...mina små barn...

Iallafall, de var sej lika till sättet, de är båda bra kompisar med varandra och skämtar och babblade på som bara den. De är så fina som människor och inte alls så "typiskt amerikanska" tonåringar som man ser på filmer och TV. Bra det för jag hatar sådana tonåringar :-)

Tiden gar för fort!!!