När jag sa hejdå till min älskling i Juni så visste inte jag, eller dom att hon skulle få börja pre-school i augusti...vilket menas bye bye ME!!
Jag har tänkt så mycket på henne under sommaren och längtat... har ju tagit hand om henne sedan hon var 6 veckor....SEX VECKOR! Hon är som mitt barn!! Och det känns som dom har tagit mitt barn från mej!
Förra Lördagen när jag hade mitt 30 års kalas på denna sidan klotet så kom hon och familjen, och alltså, jag höll på att dö! Hon såg först David som hon alltid är så blyg för, men sedan såg hon mej, och hela ansiktet LÖS upp som en sol, det goa leended jag saknat! Sedan sträckte hon armarna åt mej och kramade mej hårt så hårt. Sedan ville hon inte släppa taget, hon bara kramade mej och låg mot min axel hur länge som hellst, hon sa inte ett pip. Bara gosade i min famn, tills mamman fick plocka av henne. Snacka om klump i halsen! Jag var så rörd!
Och i Lördags när jag och David sitter på ett cafe, helt plötsligt ser jag en välbekant liten tösabit lulla omkring med mamman surrandes runt henne, men...det är ju min korvas!!! Det blev ett kärt återseende igen och vi fikade ihop en kort stund tills det var dags för dom att gå.
Jag önskar verkligen Gretis var min dotter. Hon är så enkel, så glad, så lydig, tacksam, söt, go, givmild. Under 2 år jag har tagit hand om henne har hon aldrig fått något "tantrum", enda gångerna hon gråtit är om hon blivit rädd, som när jag nös haha, och när en pojke i lekparken skrek henne i ansiktet för ingen orsak alls. (Jävla unge btw) och när hon ska bada, hon har en extrem fobi för vatten som kan vara ganska underhållande.
Det är dom gånger hon gråtit. Jag har blivit bortskämd...
Saknar dej korvas!!
