Moster

Min moster är dålig. Elle ja, dålig och dålig. Hon har en hjärmtumör för att vara exakt. Mamma ringde inatt och sa att detta var slutet. Alla var samlade på sjukhuset. Utan jag då saklart.

Det känns ovverkligt. Jag är så långt borta. Och allting känns normalt. Kan inte tänka mej vilken tumult det är hos Ångman släkten nu. Alla gråter. Alla försöker vara positiva. Men jag då?
Jag grät inatt när mamma ringde, fastän det kändes så overkligt. Tina är ju hemma hos sej och är frisk. Inte ligger hon på sjukhuset.

Känslan kommer tillbaka då för snart 16 år sedan nu, då min moffa dog i Leukemi. Jag och pappa åkte i bilen. Vi skulle till Sahlgrenska sa han när vi åkt ett tag. Då kom tårarna. De sprutade ur mina ögon. Jag visste att han var död. Jag kommer ihåg att jag skrek och totalt flippade i bilen. Pappa satt tyst och tror faktiskt aldrig jag sett honom så lessen. Han kunde ju inte göra något. Han bara körde och jag skrek.
Sedan minns jag inte mer. Minns inte något alls. Jag var tio, och det var den enda människan i mitt liv som hade dött.

Nu händer det igen. Cancer i hjärnan. Vad är det för skit???

Jag sänder positiv energi till min alltid så glada och galna moster Tina.
Massor, av postiv energi!

ett kort jag scrappade till Moster, djurvännen nr 1. Hon älskar hundar.