I Lördags på Lucian var Stephanie och Monica där och hjälpte till med servering av mat som vanligt. Har börjat vänja med vid att se Steph en gång per år nu. Första året i Lucian, alltså för 2 år sedan nu, då rann tårarna!
För er som inte vet, är Stephanie mitt värdbarn jag tog hand om när jag var Au pair. Då var hon bara 11 år. En liten flicka som såg upp till mej som bara den. Vi fick en sån fin relation, jag var hennes storasyster och hon min lillasyster.
Nu är hon 16 år, har smink, fått former, går i ettan på gymnasiet och har börjat övningsköra.
Jag saknar henne så mkt. Vi skulle egentligen haft kontakt, men hennes mamma ville inte det. Vi avslutade nämligen inte "på god fot". Jag har aldrig egentligen fått en förklaring till varför. Egentligen borde det vara jag som är arg på dom.
Men sannigen är, att jag tänker ofta på den tiden. Jag hade sådan tur ändå. Perfekt schema, inga helger, perfekta barn, jättemysigt hus.... när jag tänker tillbaka på min au pair tid, blir jag glad.
Önskar bara att jag kunde få träffa henne mer än att utbyta några ord en gång per år...
Min fina Stephanie och moi
0 cute comments:
Post a Comment