Det var ingen Discobuss

I Lördags natt hade vi en läskig upplevelse.
Vi låg och sov så sött. Jag tungt som vanligt. I min sömn hörde jag en lastbil, eller buss eller liknande. Jag hörde massa människor utanför som förde väsen. I min nattmössa inbillade jag mej att det var en disco buss utanför som släppte av fulla människor. Käften tänkte jag i sömnen.
Vi bor nära 2 gator fulla med barer och pubar så det är inte ovanligt att det förs väsen på helgerna.
Sedan hör jag en sirener komma närmre och närmre, och det är i det ögonblicket jag tvingar mej själv att vakna för jag kände igen ljudet, det var inget buss, det var en brandbil!

David vaknade samtidigt och utbrast "WTF is that!" och tittade ut genom fönstret. 2 brandbilar och massa brandmän utanför. Vi ser att dom går in i våran byggnad, och sedan hör vi dom i trappuppgången. Vi känner hur det luktar jätte bränt, inte eld, men typ som något på spisen, eller ugnen.

Jag trött som en gnu blir skiträdd, får panik och börjar gråta lite lätt. "Och my good, oh my god oh my god" var allt jag kunde säga. Tankarna for vilt. Det brinner i byggnaden! Vi kommer förlora allting! Jag måste hämta mina hårddiskar. Men jag bara står där.
David (tar lugnt) på sej kläder och öppnar och lyssnar på vad dom säger därnere (vi bor på översta våningen om ni inte vet) Dom pratade med en av våra grannar.
Vi hör hur en brandman klampar uppåt, mot taket för att öppna dörren dit och lufta ur byggnade, och David går och möter honom i trappuppgången. Jag kikar ut genom dörren.

"Hello" säger David till brandmannen med sin franska dialekt (så det blir ett gulligt "Ello") Brandmannen mumlar något ohörbart tillbaka, David kommer tillbaka och fattar ingenting, men vi förstår båda att det inte brinner då, utan nån har ringt och larmat dom för att det lukta bränt. Det verkar som tanten 2 våningar under hade glömt stänga av ugnen eller plattan eller något, så det kunde hänt något!

Vi fortsatte titta ut genom fönstret och efter en stund far dom sin kos.
Jag tyckte det var dåligt att brandmannen inte förklarade för David vad som hänt. Uppenbarligen vart vi oroliga. Men han verkade sur att vakna mitt i natten för inget. Men det hade ju kunna hänt något! tur att nån larmade!

Jag blev så rädd, för att för nån månad sen skrev en bekant på Facebook att hela hennes byggnad med 10 lägenheter totalt brunnit ner. Allt förstört, allt borta.
Som tur var hade hon försäkring, som betalar hotell i upp till 1 år, men som ni vet, härborta om man blir "displaced" får man inte mkt hjälp. Många som inte hade försäkring sover på vänners soffor och kommer få betala sjuka summor för boendekostnader.
Tänk alla minnen, foton, kläder... usch.

Vi har inte ens nån hem försäkring. Men kommer skaffa det nu. Det räcker med att en idiot inte stänger av plattan eller "screws up" så kan vi förlora allt!
Och om det skulle brunnit, skulle vi fått flytta, och eftersom när man flyttar in på ett ställe här, låser man in hyran. Vi har ganska "låg" hyra jämfört med andra ställen i SF. Om vi skulle fått flytta nu hade vi fått betala ca 10.000 kr mer i hyra, så mkt har hyrorna gått upp för en 2a, i SF sedan 07 då vi flyttade hit.
Det är därför vi inte kan flytta, det är för dyrt helt enkelt. Vi är fast här.

Hur som hellst. Jag snyftade lite i Davids armar, sen somnade jag som en stock igen. David stackarn, kunde inte sova på 2 h!

Det är komiskt hur man reagerar i vissa situationer. Oftast när David är upprörd är jag lugn, och när jag är upprörd och panikslagen då är David lugn. Men det är väl så det funkar. Yin and Yang. Det funkar ju inte om man är upprörda och panikslagna samtidigt. Någon måste ju vara rationell!