The Goodbye

Ja, nu sitter man här igen efter en månad i Sverige. 

Resan känns bara som en bubbla! När jag Skypar me Mamy och tänker att "för några dagar sen satt jag där i soffan" känns det så konstigt. Som att jag bara drömt det typ.

Det var jobbigare än jobbigast att säga hejdå. 

Det bli liksom aldrig lättare, fastän man tycker det borde vara lättare, att man borde vänja sej. 

Jag tror att det är så att man känner att man blir äldre och äldre, och den tiden man är borta får man aldrig tillbaka igen... Därför känns det jobbigare.

Så, första riktiga Hejdå:et blev till Frida mitt i natten på Stenungs Baden. 

Tårarna kom fram och 2 killar undrade vad som hade hänt. En frågade Camilla om någon vart dum mot mej. Camilla förklarade så snällt att fröken bor på andra sidan jorden och kommer inte se sin vän på ett år. 

En annan kille frågade mej....sedan gav han mej värsta pep talket att satsa som fotograf. Mina vänner finns kvar här. 

Lördagen kom utan bakfylla tack och lov, packade, bowlade med far, och sedan hade mamy lagat godaste middagen och vi åt tillsammans med Saris och mormor. 

Sedan kom Millan, Vi hade det mysigt i soffan och visade henne film från när vi gick i förskolan och hade Cirkus Olseröd. Millan hade aldrig sett detta spektakel när hon kryper omkring på marken och är ett Lejon (fast hon såg mest ut som en full rastafari snubbe)

Det var dags för Millan att gå. Tårar igen.

Vi andra vakade in avskedet. 

Alla låg halvt utslagna lite här och var, Daniel i hans rum, Saris i soffan, Momo i mammas säng, David i fåtöljen. Mama i stolen. Och jag, jag packade det sista.

Sedan kom pappa. Det var hans som var tecknet. Tecknet att nu är det sags att åka hem.

Det brukar bara vara mamma och Daniel, men nu var det 2 till jag skulle säga hejdå till. Man är så trött och lessen att man bara står där. Vet inte vad man ska säga. Tårarna sprutar och man har en lite panik känsla i kroppen. Man vill inte. Fast man måste. Tillslut knuffar Bror Daniel ut mej "GÅ NU" Dundrar han med 3 gråtandes kjoltyg runt om sej. Jag går. Och gråter hejdlöst, hulkandes fram till bilen. 

Kvinnorna, minus broder, står i fönstret och vinkar exremt. Jag vill inte hoppa in i bilen. Men måste.

Tillslut sitter jag i bilen. Pappa kör iväg. Jag lämnar Komarken bakom mej, kör igenom Kungälv och fästningen, och lämnar staden bakom mej. Vi är på motorvägen. Gråten slutar. Jag är lugn igen.

Men sedan, det sista avskedet. Min pappa. Alltid min pappa jag ser sist. Han följer oss alltid upp till innan kön till säkerhetskontrollen. Det kommer mera tårar. Min lilla papy som står där helt själv och vinkar. 

Den sista tåren fälls när planet sedan lyfter mot Amsterdam. Motorerna sätts igång och planet dundrar iväg. Efter några sekunder lyfter det, och då får man en klump i halsen.... "Hejdå Sverige"

Första Hejdåt

Bowlinggänget

The last supper

En sista fight me Bror

David trollade

Sista flum me girlsen (Vi låtsas garvar)

sista mys me Momo!

Saris va putt för att jag skulle hem

Jag packa de sista (Notera min snygga stil)